Jag har insett nu att jag verkligen bor i slumområdet nummer ett. Sprang på en stor jäkla råtta vid sopcontainern. Såg bara något stort springa under när jag gick ut för att handla mat. När jag kommer tillbaka så tänkte jag att "jaja, nu är väl vad det nu är borta". Men NEJ! Då kommer den springande i full fart mot mig men vänder i sista sekund. Herregud, blev så chockad så flög nästan baklänges, haha!
Jag har blivit riktigt motiverad att hitta något fint nytt boende nu. Så ska snacka med min pojk när han är hemma från sin jobbresa och se vad vi ska göra. Men att bo här... jag får typ huvudvärk av att bara se allt. Det enda som fick mig att le när jag gick ut var att soluppgången bort mot Canary Wharf var FANTASTISK! Ville verkligen haft min kamera där... Annars känner jag fortfarande typ kräkkänsla på London. Jävla stad. Så underbar men ändå kryper den under skinnet och irriterar en.
Jag tror att det första året är underbart, i alla fall för mig, men nu när jag vart här över ett år och verkligen ser hur staden funkar, hur stor del av staden ser fallfärdig ut osv. Då blir jag bara... blä.
Den "turist-synen" man hade i början då allt var såååå fab, har nu förvandlats till "men åhh... jävla turister, stå inte på vänster sida då idiot, fan kan folk inte plocka upp sina sopor eller, måste fönster-karmen hänga på tre kvart"-känsla.
Jag är inte bitter, haha. Jag måste bara skriva av mig hur jag faktiskt känner. Jag vill inte sitta och skriva att livet är SÅÅÅÅ UNDERBAAAART i London just nu när det inte är det. Ibland är det underbart och då skriver jag det. Ibland är det inte det, som nu, så då skriver jag det.
Nåja. Jag lever på hoppet nu att ett nytt boende och närmare till min älskling, kan få det bättre.
Nu snackar ingen med någon här i denna lägenhet, så är ju så jävla roligt. Smutsigt och tyst är vad det är.
Ska sova nu, har inget annat för mig och jag jobbar trots allt imorgon!
Puss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar