Igår åkte jag tillbaka till London efter en underbar tid i Sverige. Var så himla underbart att vara hemma. Äta god mat, umgås med massa människor, dricka gott vatten, fräsch luft, hög standard... åh.. jag verkligen gillade det. Visst, tiden har stått still i Växjö, men blev lite hemmakär ändå.
Jag var faktiskt inte alls så sugen på att åka tillbaka till London. Och nej, det var inte kul att komma tillbaka till London. Minuten efter jag landat och startat mobilen får jag meddelande från min hyresvärd och vi var inte överens om hyran var betald eller inte. Vilket den absolut är. Men nu har jag inte hört något på länge. Men jag blev bara totalt utmattad direkt och snyftade mig igenom tågresan och ville bara åka hem och sova och gosa med katterna och mamma.
Saknar alla såååå mycket redan och undrar typ vad fan jag gör här.
Jag gillar verkligen London men senaste tiden har jag verkligen fått en hatkärlek för denna stan. Jag känner att det är för mycket av allt. Det är för stort, det är för mycket folk, det är för smutsigt, det är för bara för mycket. Jag är så himla kluven, vill jag vara här? Vart ska jag annars ta vägen?
Jag har ju min fina pojkvän här med och att dra härifrån hade inte känts särskilt bra, då vi ändå pratar om att hitta en lägenhet inom en snar framtid. Kanske är det just det jag behöver.
Men ja, jag är så himla kluven. Och nu när jag precis varit i Sverige och känt på det "lyxiga" livet igen, så känns det ju såklart ännu mer. Jag vill bo hos min familj men ändå så kan jag inte se ett komplett liv i Växjö. Hur skulle jag kunna utvecklas där?
Åhhh.. jag är så himla. Jag vet inte. Det var typ droppen igår när jag på riktigt trodde jag skulle bli utslängd från mitt "hem".
Jag och min fina Mikaela pratade lite i telefon igår innan jag åkte. Och tidigare i duschen hade jag funderat över livet och kände att "fyfan vad det är jobbigt att växa upp". Alltså alla andra älskar tiden runt 20-21. Det låter ju som en underbar ålder, men usch. Detta är nog den värsta åldern jag vart med om. Till och med 17 var bättre.
Du är mittemellan att vara vuxen och fortfarande ung. Du måste hitta en inkomstkälla, du måste hitta någonstans att bo, du måste klara dig och skaffa nya kontakter då man typ sprids ut från sina gamla vänner. Det är så himla mycket för att få livet stabilt. Och jag mår verkligen inte bra av det. Jag tänker inte ge upp, för jag vet att en dag kommer mitt liv vara stabilt och bra. Men jag skulle typ göra vad som helst för att spola fram 3-4 år då jag förhoppnings vis har bra jobb och inkomst, jag har ett fint hem, jag har (förhoppningsvis) sambo och bara trivs med allt.
Jag tycker det är skitjobbigt och när alla tycker att det är kul att jag ska fylla 21 känner jag bara, ja det är skönt att vara ett år äldre, men jag hade gärna önskat att det var 24 typ.
Om man visste detta när man tog studenten... jag är ändå impad att jag kommit såhär långt som jag har. Men jag är sådan rastlös person så jag klarar inte att gå i samma spår för länge, särskilt inte när jag inte trivs till hundra.
Mitt mål får just nu bli att hitta ett riktigt fint hem. Jag tog ju detta boende väldigt akut då jag bodde aaaaallt för långt bort från jobb och jag inte trivdes i mitt gamla ställe. Men nästa gång ska jag leta efter varje sten för det perfekta stället. Vart det perfekta stället är... ja det får vi väl se.
Nu ska den förvirrade Linda snart sova för det är jobb imorgon igen. Samma visa, all over again.
Nästa år blir det nystart, för såhär förvirrad och osäker på mitt liv kan jag inte va.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar