Jag ville skriva något. Men nu vet jag inte vad jag ska skriva. Jag är i en sån tid i livet då jag inte tänker på dagen, men på natten dras allt igång.
Jag är arg, ledsen och sårad, men mest arg. En dos förvirring på det också så har ni min hjärna. Jag är arg på hur människor kan vara så okänsliga mot varandra och något som en gång var något bra har förvandlats till något patetiskt tomrum. Allt till inget. Jag låter så sällan något såra mig, men ibland, när jag blir sårad hamnar jag i någon form av autopilotsläge. Jag fungerar, men ändå inte. 95% av tiden intalar jag mig att det inte är värt att vara sårad. För min hjärna vet mycket väl att jag inte förtjänar det. Jag vet att jag inte ska gråta, därför gråter jag inte. Även om jag gråter en del på insidan. En ständig svag smärta i bröstet.
Jag är glad att jag är hemma i Sverige ett tag. Imorgon träffar jag några av de bästa jag vet, mina brorsbarn. Ingenting kan bli finare än dom. Ingenting.
De vet hur man lindrar smärta av att bara existera. De är kärlek. Äkta kärlek.
