Knäckt.

Jag håller på att få ett break down alltså. Jag har spenderat typ senaste tre dagarna att leta efter en studio flat. Och hoppet börjar typ lämna mig totalt. Och det gör mig stressad. Alltså förutom att det är kackerlackor och äckligt i denna lägenheten, så GÅR det att leva här. Men det börjar bli för..trångt! Och när man verkligen vill hitta en studio (etta) vi kan dela på och man inte hittar någon utan att betala en halv miljon i agency fee... MEN, jag tänker inte ge mig och gå med på att hitta ett dubbelrum i stället... nej. Jag ska hitta vår förbannade etta förr eller senare. Men det är bara en stress. Även om det inte är brådska, så är det ändå en stress. Jag vill bara få allt på plats. Det känns som jag fortfarande väntar. Jag hoppas att i början av nästa år kan jag starta om allt ordentligt. Då kommer jag börja leta nytt jobb, jag VILL bo i ett annat ställe innan nyår.

Jag har börjat få typ kris, ångest i dont even know. Typ hur ska jag någonsin kunna uppgradera min inkomst ens i denna stad? Lycka till att hitta ett jobb där jag tjänar mer än vad jag gör nu. Jag har ju ingen utbildning för något avancerat. Men fan heller att jag sätter mig i skolbänken igen. I object.
Usch, jag har fått sån kris för allt senaste dagarna. Typ identitetskris eller något och ALLA jag möter frågar "Vad vill du jobba med då? Vad är dina planer för framtiden?" JAG VET INTE! Jag är HELT jäkla vilsen. Jag har ingen jäkla aning om vad jag egentligen vill jobba med, vad jag vill göra, hur jag vill vara. Jag känner att jag inte är mig själv riktigt för jag vet inte någonting om mig själv längre. Jag framstår antagligen just nu som en skitseg, tråkig och konstig människa. Men jag vet fan inte ens vem jag själv är. Jag vill sminka mig hela tiden, jag vill gå osminkad och vara osynlig för alltid, jag vill vara skojsam och glad, jag vill inte prata med någon. Jag känner mig bara helt avslappnad och lugn när jag är i min killes armar (det där var ju himla cheesy) men sant. Jag vill bara att han ska hålla om mig och så är vi sådär tills allt löser sig.

Igår pratade vi om att jag snart fyller år. Och det är väl märkligt, mina tre senaste födelsedagar har jag fått ålderskris. För jag inte vetat vad jag vill i mitt liv. Och nu närmar jag mig 21 och jag är fortfarande helt förvirrad. Jag tittade på ett avsnitt av Ginas värld på SVTPlay igår. Och hon åkte till typ ett kloster för hon kände sig vilsen typ. Och det avsnittet knockade mig totalt. Fick mig att inse att jag också är helt vilsen. Jag må vara i London, men det är inte lättare för det.

Detta är typ det sannaste citatet jag sett på länge. Ett år sen var jag så förvirrad så det spårade totalt. Var nästan bättre det än att bara sitta och tänka hela tiden, som jag gör nu.