han är värd det

Min fina skrev till mig idag att han inte kunde förstå hur han kunde ha en flickvän när han jobbar så mycket som han gör och är ständigt upptagen. Då kände jag bara... jag bryr mig inte hur upptagen han är, jag bryr mig inte om han jobbar övertid flera gånger i veckan. Jag vill ha honom i mitt liv och han ligger mig så nära hjärtat att det skulle inte finnas en chans att jag skulle vilja lämna honom för att han jobbar.

Jag har alltid känt att jag inte förstår mig på de tjejer som jämt klagar på sina pojkvänner att "Han kan aldrig ses" och "hur kan han träffa sina kompisar och inte mig?", "han smsar aldrig" och bla bla bla.
Jag har aldrig förväntat mig att någon ska lägga 110% på sin tid på bara mig. Och jag fattar att ingen i hela världen KAN lägga 110% på bara mig.

Jag skulle lätt kunna få vårt förhållande till botten av att ständigt smsa "Vad gör du? Varför svarar du inte? Kan vi inte ses?" osv. Men jag vet hur mycket och hur viktigt hans jobb och är varför ska jag då vara ett pain in the ass? Visst att han tycker om mig och jag tycker om honom, men det är väl ingen mening att ständigt tjata på varandra eller?

Jag har sagt till min kille flera gånger att jag är så himla glad och uppskattar all tid vi har tillsammans. Vi jobbar ju båda ganska mycket nu. Och det finns inget bättre att när man väl är ledig och vi kan ses. Det är den bästa tiden på veckan!

I mina ögon förstår jag inte hur man kan vilja "äga" någon. Du är min, men du får vara fri och göra vad du vill. (Förutom att flirta och hålla på med andra tjejer såklart). Jag är din, men jag vill kunna göra vad jag vill också.

Min kille har till och med sagt att det är himla skönt att jag är så chilled med allt. Men vad ska jag göra?! Förbjuda honom att jobba övertid? Förbjuda honom att träffa vänner? Familj? Spela fotboll?

Nä, jag tror att de tjejer som blir för desperata efter sin pojkvän...i längden är det nog bra att tagga ner lite.

På lördag är det 10 hela månader sedan jag och min killes ögon möttes på den där nattklubben i Camden. Och hjälp vad glad jag är för det!

Vet inte vad jag vill med detta inlägg, haha. Jag är bara personen som uttrycker mig genom att skriva, så var väl mest bara att få ur mig lite. För jag är verkligen så tacksam och lycklig de stunderna jag träffar min kille i veckorna. Eftersom vi bor på olika håll, blir det svårt att träffas ofta. Men jag tror om vi hittar en studio tillsammans, ingen skulle vara lyckligare än jag!