Och hur mycket har jag inte hunnit med detta år? Och hur mycket har inte förändrats under detta år? Och hur mycket har inte jag förändrats?
För att sammanfatta det kort. Jag åkte nervös och panikslagen, efter 4 dagar ville jag åka hem. Jag träffade underbara Alexandra och det kändes bättre. Sedan vet jag inte vad vi gjorde, men det gick väl lite utför. Vi gick ut, och publivet var väl ett faktum. Har aldrig varit ute och vimlat så mycket som jag gjorde då. Nu, 9 månader senare är jag inte ens sugen på alkohol, någonsin. En drink räcker för mig, det är väldigt sällan jag drar på nu. Men i alla fall. Jag var kär också där i början, riktigt ordentligt. Men man ska ju inte vara för kär, för då får man ju hjärtat slängt på marken. Så med ett brustet hjärta blev det mer och mer utekvällar. Jag färgade håret blått också. Jag träffade sedan en annan, men det var inte heller rätt. Med blandade känslor åkte jag hem för att fira jul. Farfar hade gått bort under tiden jag varit iväg och brorsbarn hade växt och vänner hade flyttat o massa hade hänt. Men ändå kändes det som om ingenting hade hänt när jag kom hem. Som om tiden i Sverige hade stått still.
Fick ett jävla pissbesked från äckliga EF dagen då jag skulle ha 20 års fest, att de jävlarna ljugit för mig om pengar och jag fick helt plötsligt ifrågasätta om jag ens kunde åka tillbaka till London. Men tack vare underbara föräldrar gick det och jag lovar att jag en dag ska gottgöra er. Jag hade en underbar jul och ett patetiskt annan-dagsjul firande och ett spiknyktert nyår. Redan där hade jag fått mina gränser för att dricka.
Jag åkte tillbaka till London med nya tag och tänkte "2014! I år ska minsann saker och ting hända och det ska gå bra!!". Jag var helt inställd på att absolut inga killar på ett bra tag. Jag hade fått nog med att vara deppig. Jag och Alexandra gick ut nyktra och tog det väldigt lugnt. Så en kväll när jag till och med sagt att "Ikväll är det bara dans, ingen av oss ska ens titta efter någon kille! (det är svårt att låta bli när det ändå finns så många snyggingar i denna stan och britter är ju kända för sin snygghet och dialekt hehehe). Så på dansgolvet där så ser jag en snygg kille. Fan då. Och ja, han ser ju tydligen mig också och stoppar mig i trappen, varav Alexandra drar iväg mig då hon tror det är ett äckel som följt efter oss tidigare. Denna snygga killen ville tydligen inte ge upp och kommer fram till mig och jaha pang bom krasch, vi gick på dejt och se här nu sitter jag 9 månader senare och (skulle vart illa om jag skrev precis fött barn) är tillsammans med denna kille. Och han har vart i Sverige och vi har åkt London runt på massa äventyr och ja. Det var det med det "inga killar ikväll". Bra dock att både han och jag sagt att "Jag var absolut inte ute efter att hitta någon vid den tiden".. Men, så kan det gå!
Så nu vet ni hur vi träffades.. himla romantiskt, eller hur?
Jaja, jag blev kär igen och levde på det. Men skolan blev ju värre och jag hamna typ i bråk med dom då jag absolut ville flytta men de vägra hjälpa mig. När jag höjt rösten ett antal gånger fick jag det jag ville och allt löste sig. Jag och Alexandra blev roommates och vi chillade väl lite för mycket. Tränade gjorde vi också. Och varje gång vi försökte oss på en utgång hamnade vi på McDonalds och kände att "nä, vi har blivit för tråkiga för det här". Till slut tog skolan äntligen slut och jag åkte till Sverige igen och hälsa på. Skulle egentligen bara blivit 3 veckor, men blev 1,5 månad. Men det var skönt.
Med hjälp av min kille så hittade vi boende och i mitten av juli åkte jag tillbaka till London.
Väldigt förrvirrat, allt var så annorlunda när man inte pluggade. Jag sökte jobb efter jobb och till slut fick jag napp och fick börja där jag jobbar idag. Boendet var inte så bra och det var allt för långt bort. Så jag fick också börja leta efter något nytt och hittade en skokartong i kristid och tog den bara för att. Det är nära till mitt jobb och det fick duga. Jag trivs sisådär här, men det går an och jag planerar på att när jag sparat ihop tillräckligt så flyttar jag till något bättre.
Så nu, sitter jag här ett år senare. Tusen erfarenheter rikare. Lite ytligare än tidigare (London har sina effekter), lite mer utåtriktad än tidigare och femtio gånger självständigare än innan. Jag är också mer självsäker då jag nu har kommit in i engelskan ordentligt. Minns första veckorna hur himla dålig man kände sig. Nu föredrar jag nästan engelska än svenska!
Mitt hår har även växt. Som ni ser från bilden nedan.
Just nu är det enda frågetecknet, vad händer här näst? Vad ska jag göra? Vad är planen med mitt liv? Jag är här nu, men where do I go from here?
Ett år. Ett år som förändrat allt. För alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar