Jag vet inte. Men ändå känns det. Det är pirrigt. Jag har inget att backa upp mig på. Ingen skola som sist jag åkte. Nu är det alltså dags att ge sig ut och testa sina vingar. Kanske kommer jag aldrig mer bo i Sverige utan istället kommer jag hit för att hälsa på familj och vänner? Kanske sitter jag som en gammal skruttig tant i ett hus någonstand i England? Vem vet? Fast nä, om det är något jag vet är att jag vill någon gång i livet få uppleva det svenska livet igen. Någon gång.
Jag kommer i alla fall ta var dag som den kommer och inte planera något och bygga upp förväntningar. Om det skiter sig så gör det.
Jag är dock nervös för en saker. Matlagning (jag lyckades ju ta sönder en kastrull när jag gjorde stuvade makaroner för inte så länge sedan). Jag vill absolut inte tappa den svenska maten och jag vill absolut inte bli en take away-nörd som bara äter take away och friterad färdig mat varje dag. Jag är rädd att det ska vara svårt att komma in i rutiner.
Och så sitter jag också, som jag gjort varje gång nu. Hur ska jag på riktigt klara mig utan min familj och vänner och mina fina katter? Jag älskar ju alla så och vill på ett vis bara stanna och ha massa kvalitetstid med dom livet ut. Men mina drömmar är ju någon annanstans. Jag vet ju att jag klarar det, men det är alltid svårt i början. Inget känns bättre än bekvämligheten du har hemma i din födelsestad. Umgås med de du tycker om och som också tycker om dig. Det är väl tur att jag inte kommer vara helt ensam i London.. för åka ensam dit är inget jag vill göra om. Kommer ihåg mina första dagar när jag åkte för att studera.. har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv. London kan verkligen få en människa att känna sig liten, innan man lärt känna staden och träffa människor som gör staden bättre.
Men som sagt. Nu är jag "kvinna" som Liam sa till mig och jag flyttar hemifrån. Tack för en fin uppväxt. Nu är det dags att börja lära mig själv på riktigt.
Vi hörs! Puss.
Jag kommer i alla fall ta var dag som den kommer och inte planera något och bygga upp förväntningar. Om det skiter sig så gör det.
Jag är dock nervös för en saker. Matlagning (jag lyckades ju ta sönder en kastrull när jag gjorde stuvade makaroner för inte så länge sedan). Jag vill absolut inte tappa den svenska maten och jag vill absolut inte bli en take away-nörd som bara äter take away och friterad färdig mat varje dag. Jag är rädd att det ska vara svårt att komma in i rutiner.
Och så sitter jag också, som jag gjort varje gång nu. Hur ska jag på riktigt klara mig utan min familj och vänner och mina fina katter? Jag älskar ju alla så och vill på ett vis bara stanna och ha massa kvalitetstid med dom livet ut. Men mina drömmar är ju någon annanstans. Jag vet ju att jag klarar det, men det är alltid svårt i början. Inget känns bättre än bekvämligheten du har hemma i din födelsestad. Umgås med de du tycker om och som också tycker om dig. Det är väl tur att jag inte kommer vara helt ensam i London.. för åka ensam dit är inget jag vill göra om. Kommer ihåg mina första dagar när jag åkte för att studera.. har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv. London kan verkligen få en människa att känna sig liten, innan man lärt känna staden och träffa människor som gör staden bättre.
Men som sagt. Nu är jag "kvinna" som Liam sa till mig och jag flyttar hemifrån. Tack för en fin uppväxt. Nu är det dags att börja lära mig själv på riktigt.
Vi hörs! Puss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar