London är som det alltid är. Ett mysterium. Det är jättebra samtidigt som man vill bara spy på allt och alla.
Men förhoppnings vis kommer jag snart bygga upp livet precis som jag vill. Ha mitt eget boende, med min egen pojk, i en egen lägenhet. Himlans trött på det här med att bo hos någon. Vill ha mitt eget nu och bara sköta mig själv.
Igår föll i alla fall den största pusselbiten på plats. Jag har fått jobb. Jag ska i alla fall tränas i två veckor för att jobba i ett call-centre. Och jag är ta mig fan beslutsam att jag ska ha jobbet och jag kommer ju göra mitt absolut bästa. Och jag kan väl inte se mig själv misslyckas totalt. Om jag gör det finns det inte mycket mer jag kan göra. Så jag ska verkligen jobba hårt nu.
Just nu ligger läget för jävligt, så så fort jag börjar tjäna ska jag leta nytt boende. Vill inte känna mig obekväm i mitt hem, vilket jag gör nu. Bästa stunden är när man sover eller inte är hemma, och så ska det ju inte vara.
Ibland kan kulturer och åldersskillnader ställa till det rejält.
Trivs inte här. Trivs inte med området, trivs inte med hur det ligger med tillgång till transport, klickar inte med personerna som bor här. Jag gör inget annat än ler, är trevlig och sköter mig själv. Men det räcker tydligen inte alltid. Jag har som tur är världens bästa pojkvän som stöttar och det är jag evigt tacksam för.
Faller mer och mer för den mannen varje dag. Tänk att jag också kunde hitta en sådan fin efter så många nitlotter. Att just på den klubben i Camden, som ingen av oss täntke gå till, men som vi ändå gjorde, träffades vi och nu sitter jag här i London och längtar efter inget mer än att fortsätta vår fina resa. Tycker om honom så.
Nu får man väl i alla fall börja fixa sig och ge sig ut. Ska iväg och fixa lite ärenden idag.
Ha det toppen, så hörs vi! Och håll tummarna för mig att jag kommer ifrån detta jäkla ställe snarast.
Puss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar