Ibland undrar jag om jag är rädd för att bli vuxen. Jag vet att jag redan är en ganska mogen person, men ändå just att börja klassa mig själv som vuxen. Det skrämmer mig. Jag vill ju fortsätta vara mamma och pappas flicka. Ska jag verkligen börja på helt egen hand nu? Och i ett nytt land dessutom?
Jag vill ju krama mamma godnatt varje kväll, pussa på mina katter och lägga mig i mitt egna, tysta rum och glo på Youtube. Nu är det slut och jag kommer varken ha mamma eller katter att kramas med. Tur att jag har pojkvän alltså. Och världens bästa London-buddie. Annars hade jag nog bangat nu.
Jag tänker ändå på hur mitt liv har utvecklats sig. Hur jag var en superblyg liten tjej som inte ens vågade titta på läraren i skolan. Till att nu prata med främlingar i ett helt annat land och på helt egen hand. Jag tänker också på alla fina minnen jag har och hur jag verkligen tagit vara på mina tonårsår. Jag hade inte önskat mig en annan uppväxt. Jag är glad att jag inte började festa tidigt. Jag är glad att jag inte hängde med ytliga brats. Jag är glad att jag hittade lycka i musik och hur mycket jag har sett och upplevt under min uppväxt. Jag är så himla glad för det. Jag ångrar verkligen ingenting. Allting är menat. Och att nu ska jag till London - igen. Vilket antagligen också är meant to be. Och om det inte är det, så är det menat att jag ska lyckas i Sverige i stället.
Men nu tycker ni säkert att det låter som att jag inte vill flytta. Men det vill jag. Jag vill till London så himla gärna. Men flyttnervositeten är på högsta nivå nu. Jag försöker tänka på hur himla exalterad jag var innan jag åkte hem från London, över att snart komma tillbaka dit och börja på riktigt.
Och även om jag bara vill att det blir onsdag nu... så vill jag samtidigt att tiden bara stannar nu. Jag har så mycket fin kvalitetstid med människor jag tycker om så egentligen skulle jag kunna leva resten av livet såhär. Och jag kommer sakna allt det väldigt mycket. Men jag hoppas att folk kanske kommer och hälsar på och att jag kan tjäna ihop så att jag kan komma hem på någon weekend eller så. I värsta fall är jag hemma till jul (förhoppningsvis, går inte med på något annat!!)
Ett annat problem är att jag nyligen börjat käka piller som kan ha en bieffekt, hormonförändringar.
Och ja tjena. Det tror jag bannemig att jag har. Det är väl klart värst nu i början. Men herregud vad jag gråter. Det är som varje kväll eller så fort jag tänker på att jag inte kommer stanna kvar här, kommer tårarna. Jag är egentligen inte ledsen. Jag känner liksom ingen sorg i hjärtat, men ändå forsar det. Det är som att någon öppnar kranen och jag gråter. Oj, se där... bara jag skriver om det börjar det igen. Så nu sitter jag här med krokodiltårar på kinderna. Hoppas mina hormoner hittar tillbaka snart. Såhär kan jag ju inte ha det!
Bara tanken på att jag på onsdag när jag lämnar mitt hem, kommer vara helt ensam. Lilla mamma åker iväg på söndag och efter det är jag själv med katterna tills jag åker. Kommer ju dö när jag tar på mig skorna och ser mina katter stå och titta, medans jag sätter nyckeln i låset och går. Hejdå.
Jag känner att det är himla tur att någon möter mig på andra sidan havet. Annars hade jag känt mig ensammare än någonsin.
Jag kommer ta var dag som den kommer. Inte planera något i framtiden. Ta det lugnt och njuta. Jag ska inte göra något jag inte tycker känns helt 100 och jag ska verkligen göra allt för att lyckas nu.
Trots dessa tårar så känns det som att det som att det äntligen är min tur. Det är min tur att lyckas med någonting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar