Jag känner mig tom. Jag insåg att det jag vill är att bara få en kram och att jag kan vakna upp en morgon (helst imorgon) och allt känns bra igen. Har inte fått en kram på en vecka, minst. Gosade lite med katten här i alla fall.
Har aldrig känt mig så dum, elak och förnedrad någonsin. Ni fattar inte hur det är att sitta i ett rum tillsammans med en människa som inte pratar med en på nästan 12 timmar. Jag hade skämts, jag hade tagit tag i världens sjukaste samtalsämne bara för att säga något. Men här är det tyst, tyst och tyst. Jag har också börjat hålla tyst nu för jag vet inte ens vad jag ska göra.
Att inte trivas med min rumskamrat var det sista problemet jag tänkte på innan jag flög hit. Jag trodde alla som åker hit i nio månader hade lite glädje och var beredda på att ha roligt, men tydligen inte... Pratade med skolan idag och tyvärr så är det ju inte jag som är "problemet" och om jag vill få ändring på det så är det jag som flyttar. Då flyttar jag också längre från stan och även till en ny familj och vem vet om det är en lika bra familj? Jag är så himla ledsen. Om jag varit rik hade jag skaffat mig en egen lägenhet. Eller om man kunnat få tillbaka pengarna på nytt och åkt hit senare. Ärligt så är det exakt så jag känner. Har ständigt en klump i magen. Hur kan en annan människa vara sådan när man vet att vi ska bo tillsammans i nio månader? Det är liksom inget elakt hon sagt eller så, men just hela grejen att inte prata. Någonstans eller någongång.
Jag ska sova nu, då är det ju i alla fall tur att det är tyst. Ska visa hur jag bor (just nu) imorgon, lite bilder och sådär.
Kram och hej
Kraaaaaaam ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
SvaraRadera