It feels like it's been Halloween for ages, people have dressed up for weeks. But one time was enough for me. I must say me and Alexandra were the coolest. I admit that Alexandra was cooler than me. Sweden delivers. She bought a mushroom-hat at Ikea. Don't we have this amazing swag in Sweden, huh? Now it's over and I'm more excited about Christmas and my birthday to be honest. Really, really can't wait to meet all my friends and family again! How will I survive next year when I'll be away for five months?! People better come and visit me!
Call me weird but I just started to listen to Christmas songs. I can't wait to see Christmas in London. Bet it's amazing. Hopefully it's not so much snow. Nothing can be worse than the Swedish winter. Horrible.
I've been thinking about some stuff. I find it so strange that I have my life here now but family and friends in Sweden are still living the "normal" life. Will be so surreal to come back to my town next month. It'll be like time stood still. When I think about it, I still don't like my town. I get depressed when I think about it and remember that depressed feeling I had everyday when I walked on the same old streets. Every day. Always the same. I don't want to have my whole life there. Life is worth so much more. I'm not going to be pleased with have a job and a little flat in Växjö. That would be like putting me in prison. I need to be free, need to have changes... right now, even if I'm in London, I'm in desperate need of change. Don't know how or what but I need something new. I'm already tired of the "wake up-go to school-sleep". Okay, there's more than just that. But it's sooo boring. Especially now when they've changed my timetable and it feels like I spend more time in school than I used to. Even if I probably don't.
Some people asks me why I'm not happy with school. And sure I can tell you. I like to be honest and now I will. This school is probably the biggest joke I've seen. I had so high expectations before I got here. But now I almost just laugh about it because nothing really surprises me anymore. And the biggest problem is the fashion course. I picked that course because I thought it could be fun to learn a bit about fashion. Believe me or not but I don't give a damn about fashion actually. I like clothes and make up. And shoes. But I don't care at all what the latest trend is or which brand is the coolest. So I thought I could learn something... two months later. I don't think I've learned anything except how to draw bodies. I must say sometimes the teachers seems so lost that you don't know if you're going to laugh or cry. And when the school tells you that you need to buy your own fabric and things you need to make clothes, something must be... wrong. I've paid a lot of money for this and I'm not going to pay more. I'll probably have to pay back for the rest of my life for doing this. And I think the school could at least give you the things that you need. We also have just one sewing machine. And we're about 15 students. Let's share... and how old do you feel when we "learn" what a scissor is and how you use it.
I also think the school can be a bit unserious sometimes and don't take things for real. The whole fashion class wanted to talk with someone from the office and they were supposed to come to the classroom. The class got cancelled because the teacher was sick. Then we asked when we should have the meeting instead. No. Now we couldn't. We had to talk to someone one by one. And when I had my time to talk...it was locked. Yes. I do feel that the school cares... not. And I've been talking so many times about how I feel about how I live. And that I would like them to actually do something about it. No one does. They just tells me "you can move to another family"... but that's not the problem. I don't want to move. Do something about the situation instead. Talk to everyone and not only me. It brings me down a bit to live like I do here. It's crazy to live with someone who don't talk to you. But the school don't care. I just feel like I could have paid half price and maybe it would be worth it. But now I don't know. I like to be in London and that's it. I don't like the school. And that's my honest opinion. To go here was a spontaneous decision from my side. Maybe I should have think twice?
--------------------------------------------------------------------------------------
Det känns som det har varit Halloween i evigheter, folk har klätt ut sig i veckor. Men en gång var tillräckligt för mig. Jag måste säga att jag och Alexandra var de coolaste. Jag erkänner att Alexandra var lite ballare än mig. Sverige levererar. Hon köpte en svamphatt på Ikea. Nu är det över och jag är mer taggad på jul och min födelsedag för att vara ärlig. Kan verkligen inte vänta på att träffa alla mina vänner och familj igen! Hur ska jag överleva nästa år när jag kommer att vara borta i fem månader?! Folk får komna och besöka mig!
Kalla mig konstig, men jag precis börjat lyssna på julsånger. Jag kan inte vänta på att få se julen i London. Det är säkert fantastiskt. Förhoppningsvis är det inte för mycket snö. Ingenting kan vara värre än den svenska vintern. Hemskt.
Jag har funderat på lite saker. Jag tycker det är konstigt att jag har mitt liv här nu men familj och vänner i Sverige lever fortfarande det "normala" livet. Kommer att vara så overkligt att komma tillbaka till min stad nästa månad. Det är som att tiden stått stilla. När jag tänker på det, jag fortfarande gillar inte min stad. Jag blir deprimerad när jag tänker på det, och kommer ihåg degn deprimerade känslan jag hade varje dag när jag gick på samma gamla gatorna. Varje dag. Alltid samma. Jag vill inte att hela mitt liv där. Livet är värt så mycket mer. Jag kommer inte att vara nöjd med att ha ett jobb och en liten lägenhet i Växjö. Det skulle vara som att sätta mig i fängelse. Jag måste vara fri, måste ha förändring ... just nu, även om jag är i London, jag är i desperat behov av förändring. Vet inte hur eller vad men jag behöver något nytt. Jag är redan trött på den "gå upp-gå till skolan-sova". Okej, det finns mer än just det. Men det är sååå tråkigt. Speciellt nu när de har ändrat mitt schema och det känns som om jag tillbringar mer tid i skolan än jag brukade. Även om jag nog inte gör det.
Vissa människor frågar mig varför jag inte är nöjd med skolan. Och ja, kan jag berätta. Jag gillar att vara ärlig och nu kommer jag vara det. Denna skola är förmodligen det största skämtet jag sett. Jag hade så höga förväntningar innan jag kom hit. Men nu skrattar jag nästan åt det eftersom ingenting egentligen förvånar mig längre. Och det största problemet är mode kursen. Jag valde kursen eftersom jag tänkte att det kunde vara roligt att lära sig lite om mode. Tro mig eller ej, men jag vet inte ett dugg om mode faktiskt. Jag gillar kläder och smink. Och skor. Men jag bryr mig inte alls vad den senaste trenden är eller vilket märke det är finast. Så jag tänkte att jag kunde lära mig något ... två månader senare och jag tror inte att jag har lärt mig någonting utom hur man tecknar kroppar. Jag måste säga att ibland verkar lärarna så vilse att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Och när skolan säger att du behöver köpa ditt eget tyg och saker du behöver göra kläder, måste något vara ... fel. Jag har betalat mycket pengar för detta och jag tänker inte betala mer. Jag kommer förmodligen att betala tillbaka för resten av mitt liv för att jag gör detta. Och jag tror att skolan kunde åtminstone ge dig det du behöver. Vi har också bara en symaskin. Och vi är ca 15 elever. Låt oss dela ... och hur gammal känner du dig när vi "lär" oss vad en sax är och hur du använder den.
Jag tycker också att skolan kan vara lite oseriös ibland och inte ta saker på allvar. Hela fashion klassen ville prata med någon från kontoret och de skulle komma till klassrummet. Lektionen blev inställd på grund av att läraren var sjuk. När vi frågade när vi skulle ha mötet istället sa de nej, nu gick det inte. Vi var tvungna att prata med någon en och en. Och när jag hade min tid att prata ... var kontoret låst. Känns inte som skolan bryr sig. Och jag har pratat så många gånger om hur jag känner hur jag bor. Och jag vill verkligen göra något åt det. Men ingen bryr sig. De sägrr bara till mig "du kan flytta till en annan familj" ... men det är inte problemet. Jag vill inte flytta. Gör något åt det istället. Prata med alla och inte bara mig. Det drar ner mig lite att bo såhär. Det är galet att leva med någon som inte pratar med dig. Men skolan inte bryr sig. Jag känner att om jag kunde ha betalat halva priset så kanske det skulle vara värt det. Men nu är det inte värt dey. Jag gillar att vara i London och det är väl det. Jag gillar inte skolan. Och det är min ärliga mening. Att åka hit var väl ett ganska spontant beslut. Kanske borde jag funderat ännu mer?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar