Jag är så himla mamma-sjuk just nu. Hon är så bra och jag saknar henne massa, massa, massa! Ska bli så kul att hon äntligen kommer hit. Ångesten kommer dock när jag inser att imorgon är det exakt två månader kvar tills tiden här med EF är slut. EF-upplevelsen har varit 75% katastrof, men London har verkligen fått mig att växa som person. Och London har fått mig att inse att jag absolut tokvägrar att gå tillbaka till Arbetsförmedlingen i Sverige. Så om saker och ting löser sig kan jag stanna kvar.
Men det är lite som Markus Krunegård säger "London krossade mitt unga hjärta". Så mycket som mitt hjärta har värkt under tiden här, så mycket har det inte värkt under hela mitt liv. Men nu verkar det ju ändå gå rätt bra och jag hoppas mitt hjärta får förbli helt för ett bra tag framöver. Han är ju ändå väldigt fin han som tog det.
London har också lärt mig prata bättre engelska, och jag kämpar ständigt med att låta så mycket brittisk jag bara kan. Många svenskar har ju förmågan att låta amerikanska och jag tycker det är hemskt. Jag älskar brittiska och därför vill jag ha den engelskan också. Men fick ju höra när jag var hemma under jul att jag lät mer brittisk, så förhoppningsvis har jag improved even more. Ja lite svengelska också där. Jag kan fortfarande svenska men har förmågan att börja meningen på svenska och avsluta med english. Så kan det gå. Kanske kan spela in en liten videohälsning till er så kan ni ju höra min underbara engelska, haha.
London har även gett mig attityd. Jag må fortfarande vara lite blyg, lite tillbakadragen osv. Men jag har då bannemig tuffat till mig. Jag är inte rädd för att säga saker och om man springer på Oxford St en somrig dag (som idag) får man minsann se till att ha armbågarna utåt. Annars blir man nedklampad.
Det är St. Patricks Day imorgon, idag var det stora celebrations på Trafalgar Square, försökte se något men det var så sjuuuukt mycket människor. Tror aldrig jag sett så många människor på ett torg förut.
Igår satt jag och läste på min gamla, gamla blogg. Så kul. Blev sugen på att börja blogga ordentligt igen. Skriva om viktiga ämnen och tankar. Jag hoppas jag kan få tid för det. Nu blir jag dock lite nervös här. Ena katten är här inne och han sitter och stirrar på något på golvet. Hoppas då bannemig att det inte är en spindel, då jag är ensam här nu. Jag dödar inte den. Hallå jag såg det sjukaste idag. Jag klev av bussen och gick några meter bakom en annan kvinna, plötsligt tvärnitar hon och plockar upp en DAGGMASK och lägger den på gräset istället. (Tror jag? Såg bara att hon tog upp daggmasken och hoppas för guds skull att hon inte gjorde något annat) Alltså...Ja, daggmaskarna ska väl också räddas antar jag. Men usch, det tyckte jag var äckligt och lite konstigt.
Just nu sitter jag och surar för Spotify är ett as. Jag hade inte råd egentligen, men jag är en sådan person att om jag inte har musik. Då är jag typ meningslös. Så förra månaden betalade jag för premium för annars kunde jag inte byta land till UK. (Det går nämligen inte att lyssna på svenska Spotify här) så jag betalde snällt och bytte. Nu utgick mitt Premium. Tror ni inte jag står kvar på svenska? Jävla as. Nu måste jag ju betala igen då, himla schysst. Jätteskoj. Ska se om min mobil kan tänka sig att fungera och tillåta någon annan musik app. Det jobbiga är ju tbanan där det inte finns något internet. Grr... bitterheten som svensk sitter kvar.
Okej, jag skriver detta på dator, det är därför jag skriver så himla mycket. Ska sluta nu. Väntar på att killen ska ringa, som han lovat, men vet ju hur det är på den fronten, så får väl se haha... Godnatt puss och kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar