Min åsikt om EF London

Jag tänker skriva av mig lite nu. Jag tar det på svenska. Jag vill bara få berätta hur jag upplever min skola och bemötandet. De som känner mig vet att jag är ganska så missnöjd och även om jag läste många bloggar innan jag bestämde mig, där det stod att deras resor med EF har varit jättebra och minnen för livet. Och ja, minnen för livet har jag verkligen fått. Men skolan i sig ger inte mig mycket. Det enda det ger mig är frustration och så många gånger som jag har känt att ”Nä, nu skiter jag fan i det här och åker hem.” Men, jag vill stanna i London och därför har jag valt att bita ihop och stanna kvar i skolan.

I alla fall, innan jag åkte så tyckte jag att bemötandet var jättebra. Jag fick all den hjälp jag behövde och det kändes jättebra. Så jag kan absolut inte klaga på den delen. Dagen kom då jag landar i London och kommer till min värdfamilj. Jag hinner knappt vara i huset innan min värd, som har haft studenter hos sig i säkert 10 år, säger att ”Ja, jag vill bara vara ärlig och berätta att ingen av studenterna jag har haft har gillat skolan...” Oj. Det var man väl inte riktigt beredd på. Men jag gick till skolan och ville skaffa mig en egen uppfattning. Jag fick en lärare som faktiskt var bra. Det var engelska klassen. Sedan fick jag två olika lärare inom mode. Vilket skämt. Vilket otroligt skämt. Den enda hade 0,00% pondus. Hon kunde inte sätta näven i bordet och säga ”nu gör vi så här och såhär” utan det var bara ”okej” så fort vi sa något. Vi fick lära oss hur man använder nål och tråd. Eller nej, inte hur, utan till VAD man använder nål och tråd. Vi fick veta att på skolan som erbjuder en fantastisk modeutbildning, endast har EN symaskin åt kanske 15-16 elever, ingen budget alls till att köpa material till oss, utan det ska vi köpa själva. Ja, jag hade fått informationen om att räkna med att få köpa pennor, skissböcker osv. Men inte att skolan inte tänker ge oss NÅGONTING och samtidigt kräva TRE projekt som t.ex. sy ett klädesplagg för att vi skulle nå målen. Det var en av klasserna. Den andra klassen, där vi skulle lära oss mode illustrationer... Läraren pratade på som bara den, om negativa sidor på en bild, rytm, energi, osv. Jaha. I tre månader satt vi och ritade kroppar, händer, fötter, ansikten... På någon vecka fick vi klistra ihop en otroligt oprofissionel ”moodboard”, alltså en inspirationstavla. Vi hade sedan en utställning med allt vi hade gjort i  modeklasserna. Alltså inte mycket... utställningen var för att andra elever skulle komma och titta och så även våra lärare. Våra lärare kom inte. 4 klasser kanske kom och titta. Vi satt i säkert 5 timmar och bara ödslade tid.

Kontoret visste att vi inte var nöjda med modeklassen, vad gjorde dom? Tja, ingenting i princip. SISTA lektionen innan jullovet fick vi veta att vår ena lärare inte varit modelärare utan KONST-lärare. Därför hade vi suttit och ritat händer, fötter osv. Vi blev ”lovade” att det skulle bli bättre till nästa termin. Vad fick vi för kompensation för det här? Ja, kontoret ville erbjuda oss EN LEKTION med en annan KONSTLÄRARE om hur man gör konst osv. Ehhhh..... okej. Tack. Det får mig att glömma tre plågsamma månader där jag slängt pengarna i sjön.

Under min första termin hade jag också en rumskamrat som betedde sig otroligt konstigt. Jag hade aldrig sett dess liknande och visste ärligt talat inte hur jag skulle sköta situationen. Det slutade med att jag och rumskamraten slutade prata helt med varandra. Jag hade frågat henne tidigare om allt var ok och om hon var ledsen fick hon mer än gärna komma och prata med mig för jag lyssnar gärna och vill inte se folk ledsna. Men nej, enligt henne var det ok och hon pratade aldrig med mig. Jag blev både irriterad och orolig och gick till kontoret och förklarade situationen och att de borde ta ett snack med henne och se om allt var okej. Gjorde dom det? Nej. Jag fick gå till kontoret två-tre gånger innan någonting hände. Till slut slutar det med att hon har gått till kontoret och ber om att flytta pga. MIG. För hon tyckte jag gjorde henne obekväm. Alltså.. jaha. Jag har då aldrig haft något mål att såra någon. Jag är den person som alltid lyssnar, erbjuder sig att ställa upp osv. Skit är vad man får tillbaka. Så nu var jag tydligen den ”elaka” från skolans håll sett. Som tur är finns det EN trevlig person på kontoret. De andra är väldigt arroganta, nedvärderande och jag tycker inte om att prata med dom. Han förstod situationen och berättade för mig att hon skulle flytta. Värden hade fått information om att det skulle komma en ny tjej till rummet, då skolan sagt att det var massa tjejer som ville flytta. Kom det någon? Nej. Jag hade rummet för mig själv i säkert en månad. Sedan blev det jullov och när jag kom tillbaka hade det kommit en tjej. En supergullig tjej, så det kändes jättebra.

Den 17 december skulle jag delbetala min kurs. Jag får mina lånepengar på kontot och ska betala och jag betalar. Får inte ett enda öre kvar. Helt pank. Hade inte en krona i plånboken.  Varför? Jo, för innan jag åkte till London hade jag fått informationen till mig att ”Du får studiebidrag, en summa du kan ha som fickpengar”. Eh va? Jag fick inga pengar? De gick ju rakt in till skolan när jag skulle delbetala något jag egentligen inte ville delbetala. Så var jag helt körd. Det var så nära att jag inte ens kunde åka tillbaka till London. Jag pratade med EF igen och det enda jag fick var ”Det måste blivit ett missförstånd”. Eh, jo men minst sagt. Det var det jag fick. Gött.

Jag kom i alla fall tillbaka till London. Första veckan kändes det jättebra faktiskt. Sedan började det hända något konstigt i min värdfamilj, av någon anledning kände jag mig inte välkommen alls och jag var otroligt obekväm. Jag hade en klump i magen varje gång jag skulle åka hem. Jag kände att så kan det ju inte vara. Men, Alexandra hade en rumskamrat som skulle flytta ut i februari och vi tänkte att då kan ju jag flytta in? Eftersom vi gör så mycket tillsammans skulle det bara bli bättre och smidigare. Så jag går till kontoret igen, pratar med en kvinna, förklarar situationen, berättar att jag gärna vill flytta in till henne, jag säger att jag inte trivs hos min värdfamilj och vet inte om jag skulle kunna ”hålla ut” fram tills den dagen då jag kan flytta till Alexandra. ”Jag ska kolla upp detta, kom tillbaka imorgon”, är informationen jag får. Jag kommer tillbaka och pratar med den enda supertrevliga personen på kontoret. Jag nämner att jag vill flytta till henne, att jag inte trivs där jag är nu osv. ”Absolut! Inga problem, klart du kan flytta in! Hennes rumskamrat måste bara bekräfta att hon flyttar ut så vet vi när du kan flytta.” Skitbra ju! Sedan blev det ännu värre hos min dåvarande värdfamilj och jag kände att jag måste därifrån. Jag flyttade ut. Ringde till skolans nödnummer och förklarade situationen. Personen jag pratar med säger ”Men Linda, du måste ju prata med oss innan du vill flytta ut!” Eh, ja men det hade jag ju gjort?! TVÅ GÅNGER? Jag säger även i telefonen ”Jag behöver en ny värdfamilj men jag ska flytta om tre veckor igen, så ni vet”. ”Okej, hejdå. Klick.” Är vad  jag får. De lyssnar inte. Jag kommer till skolan, får flytta och hamnar hos en ny familj som känns bra. Jag pratar med en på kontoret bara för att höra om Alexandras rumskamrat  bekräftat ännu. Jag får återigen dra heeela historien. ”Jag ska kolla detta, jag mailar dig så håll koll där”. Okej... Jag väntar tills fredagen då jag fortfarande inte fått ett mail. Jag går till kontoret, nästan en vecka sedan jag flyttade. Prata med samma tjej som jag pratade med från allra första början. Hon verkar nu dock ha tappat allt jag sagt. ”Men du flyttade ju nyss? Vad är det för fel med den du bor hos nu?” Jag förklarar klart och tydligt att det var sagt redan från början att jag skulle flytta till Alexandra och jag har förklarat tusen gånger om att jag visste inte om jag kunde stanna hos min förra värd fram till februari. Jag förklarar igen och det enda hon säger är att ”Men hon ska vara här till maj o blablabla”. Jag blir otroligt irriterad och säger ordagrant att ”Jag blir så jävla trött på det här” och får typ en ”men lilla gumman lugna ner dig nu, du ska inte tro att du kan bestämma över dig själv”-blick. Aldrig mött otrevligare personal. En annan från kontoret kommer fram och undrar vad som händer och jag förklarar åååter igen... ”Men du ringde ju i lördags, du kan inte flytta bara för att du vill” JAG SA TILL DOM I TELEFONEN ATT JAG SKA FLYTTA  I FEBRUARI TILL MIN KOMPIS MEN DU SLÄNGDE PÅ LUREN I ÖRAT PÅ MIG. Och jag håller på att bli tokig. De säger att ”Ni måste säga till hennes rumskompis att komma och prata med oss, vi kan ändå inte göra någonting innan dess.” Så nu ska vi tre gå dit tillsammans och om de inte löser detta nu, jag kommer hota med att sluta skolan. Jag har blivit lovad att det är INGA problem att jag flyttar. Jag orkar inte mer av deras skit. De bryr sig inte om sina elever, det ända de bryr sig om är pengar och att de ska ha så bra rykte som möjligt. Men på detta sätt får de då inget bra rykte. Jag har inga problem med att sätta mig och berätta allt rakt i ansiktet på dom hur jävla missnöjd jag är.

Från djupet av mitt hjärta, detta är det största misstaget jag någonsin gjort. Att studera med EF, som man läst om sedan man var 15, som verkade helt underbart, är det största jävla misstag i mitt liv. Jag är glad för att jag kom till London, att jag träffat vänner osv. Men alltså, att åka hit och vara student av en penga-besatt ”skola”  och ta ett jävla lån för att göra det. Fy, jag önskar jag aldrig gjort det.

Vänner. EF kanske har bra skolor i andra delar av världen, men i London. Personalen är otrevliga, skolan är så trång så du inte ens kan komma in på toaletten utan att fastna med väskan när du försöker stänga dörren och förvänta dig ingen hjälp. Gå inte in på kontoret och låt dig tryckas ner för det ända de försöker få dig att känna är ”Du är bara student, du har inget att säga till om och din engelska är kass”.

Jag hoppas nu att folk kan förstå att jag inte är bitter utan jag är bara otroligt, otroligt besviken. Detta var INTE vad jag väntade mig. Och över min döda kropp att jag skulle sprida goda ord om denna skola. Jag vill berätta sanningen ur mitt perspektiv. Och precis så här är det.

Visst att det är kul att få ett ”diplom”, men jag är otroligt sugen på att börja söka heltidsjobb istället så jag kan börja försörja mig och hoppa av skolan. Det har gått tre veckor och jag längtar ihjäl mig till maj för att få sluta skolan. Jag ska inte säga hata, för jag säger aldrig hatar, men jag ogillar denna skolan otroligt, otroligt mycket.